Detta har jag och Leffe hittat på idag :)

Igår hoppade jag Leffe i repgrimma för första gången. Självklart går det alldelest (stavning?) utmärkt <3

Min älskade häst, jag kunde inte haft mer tur än den dagen du blev min <3

Jag har inte bloggat på evigheter.. xd Agnes smsade och klagade på mig.. Så jag tänkte lägga in ett kort inlägg nu. Jag har inte bloggat på ett tag dels för att jag har sjukt mycket i skolan, dels för att jag tycker inte att det är kul att blogga utan nya bilder och jag rider knappt på grund av kylan.. På detta läser jag till körkortet som jag ska försöka ta snart.. Så detta är min ursäkt..
Slänger in en bild på min älskade (notera att jag kan skriva "älskade" nu för att jag menar det <3) häst i hans nya, fina schabrak med matchande lindor :')

Asta är äntligen hemma igen så nu har jag nya bilder att visa er! Ni får dock nöja er med en sålänge :)

Den allra vackraste hästen av dem alla, han är min <3

Nu ska Leffe och jag allt börja arbeta på riktigt! :D

Jag har nämligen "fixat" en tränare till mig och Leffe, en av det bästa tom, underbara Malin! :') Ska bli sååå kul och jag ser fram emot att börja jobba på allvar och komma vidare i utvecklingen :)

Dagen har spenderats hos min fina häst och sedan med Erika <3 Tog med henne till TT och anmälde mig. Boka även körtid redan på onsdag (!) Spännande! Om cirka 2 månader har jag ju tänkt ta mitt körkort :)) Efter det ska jag ta BE kort (skrev jag rätt nu?) så jag kan köra med tungt släp :) JAg har en känsla av att denna terminen kommer gå fort som attan! Fyller ju år om 2 månader också! ;)

Nu är det läggdags i alla fall och imorgon börjar skolan, nya tag!

Dagens hästgöra <3

Igår hoppade jag och Leffe :) Hade träningsvärk i rumpa, lår och mage efter igår, men det gick endå ;)

Vi hoppade för första gången kombination på 60, 70 eller något xd Högt tyckte jag det var iaf, hopprädd som man är emellanåt.. Fast det är så konstigt och irriterande. På Marco hoppade jag 90 utan att tveka. Fast då var det bara att gasa i svängen och styra, resten fixade han. På så sätt är Leffe bättre för mig nu när jag har kommit så långt som jag har. På Leffe måste Jag visa att det inte är farligt, att vi fixar det och att jag tror och litar på honom. Men det är just det jag inte gör, för såfort jag tvekar, tar lite i tyglarna och slutar driva stoppar han. Det är inget fel från hans sida, han försöker inte få av mig eller springer bockandes iväg när jag hänger runt nacken på honom och håller på att flyga av. Han stannar och står stilla tills jag har kommit upp i sadeln igen. Han blir ju klart förvirrad när jag helt plötsligt slutar driva och tar i tyglarna, precis som om jag inte vill att han ska hoppa och att det är farligt. Så Leffe är ju den smarta av oss (!). Men när jag blivit tillräckligt arg och sur på mig själv för att jag fegar ur gång på gång, så ger jag mig fan på att vi ska hoppa över det jäkla hindret - och då flyger vi över, utan problem. 

Leffe älskar att hoppa. Han taggar som satan på de första hinderna och hoppar klanderfritt i trav. På grund av det känner jag mig taskig mot honom, att han får ta skit för att jag är feg och inte litar på att han ska hoppa, även om jag känner hur han så gärna vill hoppa. 50cm är en perfekt höjd enerligt mig, men det blir långtråkigt då han bara travar över hinderna. Samtidigt vill man ju ha en sak att kämpa för, att lägga ner arbete på. 

Hoppning tar inte speciellt fysiskt på mig, utan väldigt psykiskt. Ända sedan Marco åkte har jag fegat ur och hoppning är som en stor mur som jag inte kan ta mig över. Det värsta är att jag vet att problemet ligger hos mig - inte hos hästen då han hoppar som en riktig hopphäst. Det är jag som förstör för mig själv och sätter stopp för hur långt jag kommer kunna gå. Jag gråter av ilska och besvikelse över mig själv, för jag vet att både jag och Leffe kan, men jag hindrar oss båda från att utvecklas.

Som tur är så står vi inte själva, jag och Leffe, i det här, utan jag har mina fantastiska vänner som hjälper och sporrar mig till att utmana mig själv. Jag är otroligt tacksam till att de inte ger upp utan fortsätter tjata på mig, trots att jag kanske inte alltid tar emot det särskilt tacksamt. Men då ska ni veta att det beror enbart på att jag är så rädd, och att bli av med den rädslan är inte "a piece of cake" för mig. 

Jag fortsätter kämpa, både för min och Leffes skull. För min skull då jag växer för varje gång jag kommer över de skyhöga murarna och för Leffes skull då han älskar att hoppa och för att jag inte vill tråka ut honom med dressyrpass efter dressyrpass.

Tack för att du finns och ger mig kraft att fortsätta utmana mig själv.

Någon underbarare häst finns nog inte <3